Sörfors Historia

Sammanställningen av Sörfors historia är gjord av Per-Anders Westman. På Per-Anders egna hemsida finns mer information om Söfors, bland annat tidnings reportage, vykort  och en stor mängd fotografier. Länk till hemsidan. 

Sörfors ligger ca 12 km nordväst om Umeå, vid Umeälvens strand. Byn kallades tidigare Söder forsse (1539 och Söder Forsza (1543). Den har troligen fått sitt namn för, att den ligger på södra sidan av Umeälven. Att Sörfors varit bebott under stenåldern har bevisats genom fynd som gjorts, bl.a pilspetsar, skafthålsyxor m.m.

Äldsta dokumentet i byns ägo är från 1660. Det förvaras tillsammans med andra gamla handlingar i bankfack. I byns papper finns bl.a en s.k beskrivning över Söderforsa by i Västerbottens län och Umeå socken. Där står, att byn blivit avmätt och till avvittring beredd, i oktober 1784. Här bodde då 10 bönder. Den äldsta delen låg strax söder om Norrforsen och på Sörforssidans norra del. Laga skifte förrättades 1882-85, då utflyttning till utkanterna av byn företogs. Då fanns 43 hemman och tre soldattorp. Sörfors blev då en av de största byarna, i den övre älvdalen. Då torde de olika ägonamnen kommit till, bl.a. Kvarnsvedjan, Himlaberg, Sibirien, Kläppåkern, Görehöle, Göremyra, Vitbergsraningen, Liraningen, Stavan och Svedjan. Området ligger på ca 50-100 meter över havet, och har kuperad terräng.

Närliggande byar efter älven är, på norra sidan, Norrfors, Brännland, Kåddis och Baggböle och, på södra sidan, Överboda och Klabböle.

Vägar och broar

Kallbäcksbroarna. När Norrfors Kraftverk byggdes på 1920-talet höjdes vattennivån, i Tvärån, genom dammar över älvens huvudfåra, vid kraftverket och valvdammar på Tväröns västsida. Från att ha varit en å med ringa vattenflöde blev Tvärån en sjö. För att underlätta framkomsten till åkermarkerna, som låg på Tväråns västra sida, byggdes en vägbank med trumma samt de tre Kallbäcksbroarna. När Stornorrfors krafrverk byggdes, höjdes Tväråns nivå ytterligare och broarna hamnade under vatten och revs.

Kyrkvägar. De viktigaste vägarna i gamla tider var kyrkvägarna, ofta upptrampade stigar. Kyrkvägen kom från Överboda, förbi mitt härbre och vidare mot Klabböle. Kyrkvägen förbättrades och förkortades när bro över Umeälven mellan Sörfors och Brännland bygdes. Så mycket av denna väg finns inte kvar idag.

Vägsträckan Teg - Böle-Sörfors blev klar omkr 1922. Sörfors-Klabböle omkr 1918, Brännland-Sörfors omkr 1916 och Sörfors-Överboda-Vännäs omkr 1918.

Nyare vägar. För att Vattenfall skulle kunna påbörja sitt arbete med Stornorrforsbygget byggdes nya vägar, som Stationsvägen, Jordbruksvägen, Mjölkslingan, Sibyllavägen, Kanalvägen, Kvarnbäcksvägen, Morvägen, Högkläppsvägen och den s.k "åtta-sju-vägen".

Väg 554 genom Sörfors asfalterades under 1950/60-talet och byn fick vägbelysning 1957 som därefter byggdes ut, in på 1960-talet.

Umeälven.

Umeälven är ca 467 km lång och rinner upp i Överuman vid norska gränsen, i sydvästra Lappland i Storumans Kommun, och mynnar i Norra Kvarken, i Umeå Kommun. Största biflöde är Vindelälven, 444 km lång, som rinner upp sydöst om Nasafjäll, flyter förbi Sorsele och mynnar ut i Umeälven nedanför Vännäs.

Gamla benämningar på områden i älven i Sörfors är: Brattfallet, Tväråbrofallet (vid laxhoppet), Lovisaidun (ca 50 meter nedanför laxhoppet), Gählidun (ca 100 meter nedanför laxhoppet), Kungsmofallet (ca 200 meter nedanför laxhoppet), Bergstina (ca 550 meter nedanför laxhoppet), Nyvarpe (ca 600 meter nedanför laxhoppet), Gammvarpe (ca 750 meter nedanför laxhoppet), Strupidun (ca 100 meter uppströms Sörfors bron), Fällan och Snöggan.

Den första Sörforsbron mellan Sörfors och Brännland byggdes 1800-02, den första bron som byggdes över Umeälven. Bron byggdes genom ett sammarbeta mellan Sörfors och Överboda byamän. Bron skadades vid vårfloden 1803 men reparerades 1803-04. Ryska kriget pågick och för att förhindra fiendens frammarsch, så brändes bron i maj 1809, på von Döbelns befallning.

Den andra Sörforsbron. Det dröjde 66 år innan träbro som blev färdig i maj 1877. För, att finansiera bron, så började man ta ut en avgift för, att få passera.

Den nuvarande bron byggdes 1910-12. 1912 revs den gamla träbron, men mittenpelaren står ännu kvar. (se bild)

Jättegrytorna i Umeälven. Jättegrytor bildas genom slipverkan av sand, grus och stenar, i starkt virvlande vatten. Klotrunda stenar och block som ofta finns kvar i botten på jättegrytorna kallas löpare. Vid gamla bropelaren finns ett flertal jättegrytor.

Affärer och service

1931 började Konsum med affär i byn, inhyrd i en privat fastighet, och 1934 byggde de en egen fastighet. Sedan Konsumbutiken hade upphört 1964, så fortsatte Konsum med butiksbuss under några år. Under byggnationstiden av Stornorrfors kraftverk fanns även en Konsumbutik i Stornorrfors. Den lades ner efter byggnationen.

Lanthandel har funnits i byn sedan sekelskiftet, 1900, i olika lokaler och med olika innehavare. De senaste har varit Elof Nygren som övertog affären 1930. Thure Häggström, (1922-,) övertog affären och fastigheten 1952 och drev ICA-butik fram till 1964, då Konsum lades ner och butiken flyttade till Konsums f.d lokaler, (se bild). 1967 övertog John Höber (1917-1996) Klabböle, affären, och drev Sörfors Livs fram till 1983, då Uno Stenberg Sörfors, (1938-,) tog över och drev Stenbergs handelsbod fram till nedläggningen.

Kiosker. Under båda kraftverksbyggena har kiosker funnits i byn. I början av Stornorrforsbygget startade Elsie Andersson Sörfors (1916-1999), en nybyggd kiosk, vid vägskälet Klabböle - Brännland - Överboda. 1955 flyttade kiosken till Stornorrfors barackby, där den fanns kvar till 1958. Henry Hampusson Sörfors (1915-2002), drev kiosk vid torget i Stornorrfors 1956-59.

Post. Poststation fanns i Brännland från 1896-10-01 t.o.m 1967-11-30 och i Stornorrfors från 1954-08-01 t.o.m 1960-09-30. 1904 inrättades en lantbrevbärartjänst med postutdelning fyra dagar i veckan. Turen gick Brännland - Sörfors - Myrbäck - Överboda. När första kraftverket började byggas, blev det postutdelning i brevlådor till varje fastighet. Östra delen av byn fick hämta sin post vid korsningen Klabböle - Överboda. Där sattes det upp brevlådor, där var och en fick hämta sin post. Gula brevlådor för avgående post fanns också. När poststationen i Brännland drogs in, den 1 december 1967, inrättades en lantbrevbärarlinje från Umeå, som även finns kvar idag.

Telefon. Telefon kom i mitten av 1920-talet. Telefonväxel fanns i Brännland och alla samtal kopplades manuellt. Telefontrafiken automatiserades under 1950-talet.

Vägbelysning. 1957 byggdes den första anläggningen av vägbelysning. Den byggdes ut 1962 och har även kompletterats senare vid några tillfällen.

Vatten och avlopp. Den första kommunala anläggningen av vatten och avlopp byggdes 1952. Vatten togs då från Tvärån. Den andra etappen, 1959, omfattade hela övre byn och ner till Brännlandsbron, och kopplades ihop med det kommunala nätet i Brännland. Den tredje etappen byggdes 1962 och gällde östra delen av byn. När nästan hela byn då blivit anslutet till det kommunala vatten- och avloppsnätet blev reningsverket vid Tvärån för litet och 1971 anslöts byn till reningsverket i Piparböle.

Tvättstuga. I december 1952 stod en tvättstuga färdigbyggd i byn, efter många års diskussioner. Tvättstugan byggdes mitt emot skolan och var en stor tillgång för byn, då de flesta hushållen då saknade egen tvättmaskin. Tvättstugan fanns kvar, till i början på 1970-talet, då huset såldes och byggdes om till bostadshus. Före tvättstugans tid samlades smutstvätten ihop under långa perioder och tvätten skedde oftast vid älven. I byn fanns ca fyra tvättställen, (vid Tvärån, nedanför Himlaberg, nedanför Älvdungen).

Skola. Skola i byn kom troligen igång omkring 1865. Byborna måste själva ordna skollokal, och det var svårt. I början bedrevs undervisningen varannan termin i Sörfors och varannan i Brännland. Fram till 1925 hyrdes lokaler och skola hölls på olika ställen i byn. På bilden ses skolan 1914. i dåvarande Jakob Sandgrens hus. (klicka på bilden för elevnamn, 1914) Det berättas, att min mor, Gunni Sandgren (Westman), som bodde i samma hus, och några år senare gick sin skola där, ofta kom för sent till sina lektioner! Nuvarande skolhus togs i bruk höstterminen 1925, i nybyggd lokal. Skolformen var s.k B1, d.v.s elevantalet uppdelades i två årsklasser, (1-2, 3-4 och 5-6) för varje lärare. 1947 förlängdes skoltiden till sju år och ytterligare en lärartjänst inrättades. Under Stornorrfors bygget, fanns också en skola i Stornorrfors. Skolan i Sörfors inrymmer nu klasserna 1-5. Från 1978 finns även en förskola, i särskild lokal, i byn.

Övriga hantverkare och företagande. Kraftverken har säkert bidragit till företagsamheten i byn. Ett flertal företag och hantverkare etablerades, några på deltid, men för flera blev det ett heltidsarbete. Några försvann efter en tid men många växte, kunde anställa och fanns kvar under lång tid.

Här några exempel på verksamheter som bedrivits i byn: kafér, tunnbrödsbagerier, skomakerier, hårfrisörer, slaktare, skinnberedare, sömmerskor och skräddare, snickare och husbyggare, korgmakare, trådbindare, plåtslagare, sågverksarbetare, målare, murare, rörmokare, bilreparatörer, husisolerare, elektriker, vävare m.fl. 

Kraftstationer

Vattenkraftutbyggnaden i Umeälven inleddes vid sekelskiftet 1900, då Klabböle (1898/99) och Baggböle (1916) kraftstationer togs i bruk.

Norrfors kraftverk. 1924 påbörjades byggnationen av Norrfors kraftstation i Tvärån, en gren av Umeälven, i Sörfors by. Den invigdes den 9 november 1926 och togs i drift under 1927. Kraftstationsbyggnaden ritades av arkitekten Erik Hahr (1869-1944), och kraftverket byggdes av Statens Vattenfallsverk. Kraftverket utnyttjade en nettofallhöjd på 28 meter och hade två aggregat för en totaleffekt på 27.500 kW och en årsproduktion på 200 miljoner kWh. Kraftverket bestod av tre delar, intagsbyggnaden, maskinhuset, och till slut den med maskinhuset sammanbyggda, men betydligt lägre, ställverksavdelningen. Turbinerna var placerade i botten av ett bergschakt under själva maskinhuset och generatorerna var placerade i maskinhuset ovan mark. Till kraftverket hörde tre, från varandra skilda, dammar. När vattnet passerat turbinerna återfördes det till älven genom en 1,5 km lång utloppstunnel som mynnade strax uppströms Sörforsbrons högra landfäste. När arbetsstyrkan var som störst, vintern 1926, sysselsattes 726 man. Ett fåtal bostadsbaracker uppfördes. Personalen kunde inhysas i de befintliga gårdarna. Alla inkvarteringsmöjligheter utnyttjades inom en radie av 10 km från byggnadsplatsen. Många fria entreprenörer sökte sig till Sörfors, och slog upp mer eller mindre tillfälliga kaféer, matserveringar etc. Anläggningen stoppades i december 1958 och demonterades. Maskineriet såldes till Norge och därefter lades stationen under vatten i samband med dämningsupptagning för Stornorrfors kraftstation. Kvar står ett turbinhjul som minne.

Stornorrfors kraftverk. 1953 påbörjade Vattenfall utbyggnaden av Stornorrfors Kraftverk, som då skulle bli den största vattenkraftanläggningen i landet, med en generatoreffekt på 410 MW. Schaktningsarbetena utfördes med Marion 7400 (se bilder), en släpgrävmaskin, tillverkad av Marion Power Shovel Co. Grävmaskinen hade en totalvikt på 600 ton och en skopvolym på 6 kubikmeter.

En damm byggdes mellan byarna Norrfors och Sörfors. Den höjde Umeälvens vattennivå till 75 m över havet. En 2,4 km lång tillloppskanal grävdes, från Tvärån fram till Klabberget. Inne i berget sprängdes tunnlar fram till turbinerna, maskinhall, transformatorhall och en 4 km lång utloppstunnel, som mynnar ut i den gamla älvsfåran strax nerströms Klabböle kraftverks- museum. De bergmassor som sprängdes ur för tilloppskanal, maskinhall och utloppstunnel skulle räcka till, att göra en meterhög och meterbred mur från Ystad till Haparanda. Anläggningen blev klar och startade i oktober 1958. Stationen hade tre aggregat på vardera 135 MW med planering för ytterligare ett fjärde aggregat. Fallhöjden är 75 m. Stornorrfors kraftstation invigdes den 13 september 1959. Prinsessan Sibylla (i Vattenfalls färger, blå dräkt och kappa med guldbrosch på slaget) förrättade invigningen, inför ca 500 inbjudna gäster, och många ortsbor. På Umeå Sporthall serverades därefter supé (Smör, bröd, ost och sill. Öl, snabs. Volauvent. Casselerkaré med madeirasås. Sallad. Kaffe och avec och dans till Putte Wickmans orkester)  1981 beslutades, att bygga det fjärde aggregatet, i Stornorrfors. Efter en byggtid på ca tre och ett halvt år, kunde aggregatet ("Sören") tas i bruk i oktober/ november 1985.

Filmer Vattenfall har producerat ett antal filmer om bl.a Stornorrfors kraftverk.

1. Kraftverk planeras (1955). Vi får se vilket oerhört arbete som ligger bakom, innan ett kraftverk kan börja byggas. I ett laboratorium undersöks i modeller bl.a hur flottning skall ordnas i samband med utbyggnaden.
2. Bergtagen (1956). Världens största kraftstationstunnel håller på, att sprängas ut för den blivande kraftstationen i Stornorrfors. Vi får följa tunnelarbetet under några arbetsskift, och se vad svensk teknik förmått uträtta inom detta område.
3. Stornorrfors (1958). Denna film fortsätter där "Bergtagen" slutade, i avloppstunneln med 400 kvm area. Vi gör en rundtur genom anläggningen, fortsätter genom sugrören, åker in i spiralskåpet i tilloppstuben.
4. Stornorrfors kraftverk
5. Ödet bortom horisonten (1956) Stora problem möter när en kraftstation eller sjöreglering ska genomföras i en bygd. Många av problemen är olösliga, men mycket görs för att minska olägenheterna för bygden och den enskilde.
6. Den mäktiga älven (1961) En berättelse om hur tradition, natur och industri möts i ett givande samarbete.

Jordbruk

Ett 30-tal jordbruk försvann i byn, genom Stornorrforsbygget. 1952 fanns ca 90 jordbruksfastigheter. Under fyra år förvärvade Vattenfall ca 60% av all åker och 30% av all skog. Tidigare fanns ett antal småjordbruk om 3-4 kor. De fastigheter som ej berördes av förändringarna kunde köpa jord och öka kreaturbeståndet. Resultatet blev färre men större enheter.

Fisket

Från 1500-talet och framåt har laxfisket i Umeälvens nedre lopp haft en stor betydelse för människorna som levt vid älven. Läget för den uppvandrande laxen försämrades under 1800-talet, då ett stort sågverk anlades i Baggböle och flottningen av timmer började. 

Vid sekelskiftet 1900, började kraftverken byggas, först Klabböle och sedan Baggböle. Slam och föroreningar från kraftverken och övriga samhället avskräckte fisken. På 1920-talet fick fiskbeståndet sitt verkliga dråpslag, då Umeälvens tredje kraftverk, Norrfors, byggdes. En damm byggdes som helt stängde av fiskarnas vandringsväg. Visserligen gjorde man en laxtrappa vid dammen, men det hjälpte inte. Fångsterna minskade kraftigt. Vattenfall försökte reparera skadorna, fisktrappan förbättrades och en laxodlingsanstallt byggdes i Norrfors.

Sörfors Sportfiskeklubb. I slutet av 1940-talet bildades Sörfors Sportfiskeklubb. 1948 fick sportfiskeklubben, byamännens godkännande, att få arrendera fiskerätten i älven. Under åren 1949 till 1954, och en del omförhandlingar, fick fiskeklubben även tillåtelse, att sälja fiskekort. 1954 pågick Stornorrfors kraftverksbygge, vattnet i älven blev grumligt och fisket försämrades. Fiskeklubben förnyade inte kontraktet med byamännen och klubben upphörde. Efter 1954, så sköter skatteägarna själva om försäljningen av fiskekort. Under lång tid såldes fiskekort hos K-G Westman och även på Brännlands kiosk och Blixt-Einars Sport i Umeå. Westman konstruerade och satte upp en automat så att fiskeintresserade lättare skulle kunna köpa fiskekort under alla tider på dygnet.

Laxsnarning. I mitten av 1940-talet började man med laxsnarning, med snaror av pianotråd, fastsatta på långa spön. För att nå ut i älven, byggdes bryggor av timmer, för ett tiotal fiskare. Dessa bryggor byggdes nedanför nuvarande dammen. Nya bryggor byggdes varje år, eftersom vårfloden raserade dem. Snarfisket pågick i ett tiotal år, då Stornorrrfors-bygget påbörjades.

I juli 1969 återupptogs snarfisket på försök, under en vecka. Tio spön tillverkades, på byns bekostnad. Spöet var en 4-5 meter lång bambustång, som toppas av en smidig böjd stålstav. Vid stålstaven var snaran av reglagevajer fästad. Den hölls ut av en klämfjäder. Öglan var 2,5-3 dm i diameter. Turvis 10 och 10 fiskare, och mellan klockan 15 och 19, fick byamännen försöka fånga laxen med sina snaror, under denna vecka. Det var Bengt Sandén, Sörfors som fick den första laxen, den första dagen. Laxen vägde drygt 4 kilo. Men det var Bengt-Ivar Andersson, Sörfors, bilden, som tog den största laxen, 19,3kg, under provfiskeveckan. Snarfiske har därefter inte bedrivits i byn.

Laxtrappa. Under Stornorrforsbygget anlades en ny laxtrappa vid nya dammen.1960 stod trappa färdig. Den var 240 meter lång och 18 meter hög och bestod av en serie småfall med bassänger emellan, där fisken kan vila och ta ny sats mot nästa trappsteg. I den översta bassängen togs fiskarna upp med håv. Laxtrappan är Umeälvslaxarnas och havsöringarnas enda väg till lekplatserna i den outbyggda Vindelälven. En del av fiskarna användes till avel, resten vandrade vidare upp i Vindelälven.

2007 påbörjades arbetet med en ny laxtrappa som står färdig 2010, efter ett års senareläggning. Den nya laxtrappan är 300 meter lång, Sveriges längsta. Den består av 76 fack 3x3x3 meter. Stegen som fisken ska ta sig upp är 3 dm. Trappan byggdes enligt en princip från Ice Harbord dammen i Nord-Amerika, men är hälften så bred. Den nya trappan får en dubbelriktad funktion, som gör den unik, den kan både ta upp lekande lax och ta ner smolt i samma trappa. Tidigare har laxynglen, smolten, tagit sig ner genom kraftstationens turbiner, med en dödlighet på ca 25 %. Nu kan ynglen istället ta sig trappsteg för trappsteg via laxtrappan ner och sedan ut till havs.

Vid laxtrappan finns även ett nytt minikraftverk, för att ta tillvara lockvattnet i laxtrappan, en fallhöjd på 22 meter. Den nya laxtrappan är första steget mot en förlikning, efter en 50 år lång fisketvist mellan Vattenfall och enskilda och allmänna fiskeintressen längs Umeälven, Vindelälven och Laisälven.

Laxhoppet och laxsläppet. Innan de uppvandrande fiskarna i Umeälven når fram till laxtrappan vid kraftverksdammen passerar de ett fall vid Laxhoppet. Där kan man få se lax och öring hoppa genom forsen på väg uppför älven.

Nättingfiske. Nättingfiske (nejonögon), har inte bedrivits i Sörfors i någon större utsträckning. De flesta stannade längre ner i älven och fångades i Klabböle.

Under 1960/70-talet fickVattenfall problem med nätting i sina underjordiska kylpumpar. Pumparnas placering gjorde, att massor av nätting fastnade där. Karl-Gustav Westman och Henry Hampusson, Sörfors, fick arrendera rätten, att ta hand om den nätting som fanns. Ibland fick de rycka ut mitt i natten för, att rensa. Nejonögonen röktes eller såldes levande för annan tillagning. De levererade även till Umeå Universitet för utbildning och forskning. I början på 1980-talet gav Vattenfall upp, omplacerade pumparna och nättingfisket tog slut.

Flottning.

Timmerflottning i Umeälven började omkring 1775. Timmer som skulle transporteras ned till Umeåtrakten och sågverken där, skickades efter älven (bl.a till sågverken i Norrfors och Baggböle). Flottningsarbetare såg till, att timret inte "brötade sig" eller fastnade på stränderna. Flottarbåt och timmerhake var flottarens viktigaste redskap. Tyvärr så var flottningen ett besvär för byborna, eftersom timret bl.a slog sönder laxfiskebyggnaderna. Men det skapade också arbetstillfällen för många sörforsbor, som flottningsarbetare.

När Stornorrfors Kraftverk byggdes, minskade vattnet efter den gamla älvsfåran. Vattnet leddes genom Tvärån och Kanalen och detta blev även timrets väg. En flottningsränna byggdes i Kvarnbäckens dalgång, under vägen vid Kvarnsvedjan, efter älvskanten till utloppet i Klabböle och ut i Umeälven. Flottningsrännan var ca 6 km lång och byggdes av stålplåt på betongfundament. 1981 upphörde flottningen, som ersattes av lastbilstransport, och rännan skrotades.

Förening- och idrottsverksamhet

Sörfors Intresseförening bildades 1976. Tidiga arbetsuppgifter för de olika kommitterna var bl.a barndaghem i byn, affären, eltaxan och badplatsen.

Sörfors IF bildades i mars 1931, med huvudsakligen skidåkning och friidrott på programmet. 1932 byggdes den första fotbollsplanen på Älvdungen och 1937 började klubben med fotboll och spelade 1944-45 i division III. Laget fanns då, vid ett tillfälle, med på stryktipset. 1969 bildades Klabböle/Sörfors IF:s fotbollssektion, en sammanslagning av fotbollsverksamheten i Klabböle IF och Sörfors IF. Sammanslagningen upphörde under 1990-talet, efter drygt 20 år. Övriga idrotter i verksamheten har varit ishocky, brottning, bordtennis och tennis.

Sörfors Golfklubb bildades i februari 1992, på initiativ av bröderna och dåvarande markägarna Håkan och Olof Örberg. Från 1999 är detta en 18-håls bana.

Sörfors Jaktklubb. En jaktklubb bildades den 1 september 1939, av intresserade jägare inom byn. Som medlem skulle man vara markägare eller son till markägaren. Från början var det huvudsakligen småviltjakt, som ekorre, hare, räv och skogsfågel. Den första älgen sköts först i september 1948, en älgko, på Långmyran. Föreningen har varit mycket verksam som förutom jakt och jaktvård anordnat studiecirklar m.m.

Sörfors Kooperativa Kvinnogille. Gillet bildades den 27 februari 1945, och var en kvinnoförening som skulle vara en länk mellan Konsum och hemmen, men Kvinnogillet arbetade även med humanitära insatser. Varje år anordnades bl.a en Luciafest där intäkterna gick till olika organisationer, bl.a Norgehjälpen, Europahjälpen, Röda Korset, Finlandshjälpen och cancerforskningen. Varje år gjordes ett besök på Backenhemmet, där pensionärerna bjöds på kaffe och sång.Varje termin hölls studiecirklar, om sådant som berörde hem, hushåll, barn och kooperativa ämnen.

Arrangemang

Fallens Dag arrangerades av Vattenfall och Umeå Kommun, i juli, under åren 1973-98, med uppehåll för åren 1995 och 1997. Under några tillfällen under dagen öppnades dammluckorna och ca 1.000 kubikmeter vatten rusade fram i älvfåran. Olika arrangemang ( bl.a visningar av Stornorrfors Kraftverk, Norrfors Fiskodling, Laxtrappan och Kraftverksmuseet i Klabböle) och uppträdanden presenterades under dagen, mellan vattenpåsläppen..

Midsommarfirande med resning av midsommarstång har bl.a firats vid Tvärån på Himlaberg.

Valborgsmässoafton. Den första valborgsmässoaftonen, med fackeltåg och bål firades vid Kvarnbäcken i Stornorrfors 1955. Arrangörer var Stornorrforsens Arbetares Samarbetskommitté och Sörfors Scoutkår. Premiärtalare var folkskollärare Alf Ersson Sörfors (1901-1968). Valborg har därefter firats, vid flera tillfällen, på olika platser i byn.

"Sörforskalaset", En byaträff arrangerades under ett antal år under 1970-talet, på "Blåtiran i Hössjö. Träffen har därefter även arrangerats på byastugan i Norrfors.

Dans. Den första kända dansbanan i Sörfors anlades på Dahlgrensberget vid vattenreservoaren. Den brann i början på 1900-talet. Danser arrangerades därefter på ett flertal ställen, i byn, ex.v på biografen Odéon (nuvarande Betel).

När idrottsföreningen byggde Älvdungen anlades även en festplats med två dansbanor, skjutbanor, tombola, servering m.m. Festplatsen invigdes pingsten 1934. Älvdungen var under många år, en av Umeåbygdens populäraste tillställningar och besöktes av 1.000-tals gäster, som tältade i närheten av festplatsen. Både lokala och rikskända artister har uppträtt på Älvdungen, som bl.a Sten & Stanley, Peter Holm, Carl-Gustav Lindsteth& Arne Källerud. 1967 uppträdde "Black and White strip tease show" en stripteaseföreställning från Stockholm.

Sevärdheter

Umeleden. Umeleden invigdes i juni 1986. Det är en cykel- och billed som binder samman sevärdheter i älvlandskapet uppströms Umeå: Bölesholmarna (badplats, promenadstigar och grillplatser), Klabböle kraftverksmuseum (Umeå Energicentrum med bl.a museet, äventyrslekpark, rum för teknikexperiment och café), Stornorrfors kraftverk (ett av Västeuropas största kraftverk, visas av guider under sommaren), Laxhoppet (utsiktsbrygga nedanför dammen i Sörfors, där du kan se laxen hoppa uppför små vattenfall), Laxodlingen Norrfors (en av Vattenfalls största fiskodlingar, ca 94.000 laxsmolt och ca 22.000 havsöringar sätts ut varje år), Hällristningar i Norrfors, Soldattorpen i Brännland (torp från 1600-talet ombyggt till värdshus), Baggböle herrgård (herrgård från 1840-talet med servering), Arboretum norr Baggböle (trädgård, gångstigar, grillplatser, utsiktsplatser), Backens kyrka (Umeå landsförsamlings kyrka, den största av länets senmedeltida kyrkor).

Hällristningar. Vid Norrforsen i Umeälven, mellan byarna Norrfors och Sörfors, vid forsen, på Truthällarna, finns ett område med en av Sveriges nordligaste hällristningar. Ristningarna är gjorda under perioden 3000 - 2000 f.Kr. Upptäckten gjordes sommaren 1984 av Margareta Backe, Lars Forsberg och Per Ramqvist, forskare vid Arkeologiska institutionen vid Umeå Universitet. Av de 54 hällristningar som hittades föreställer 27 älgar, 7 liknar båtar, 5 gropar, 2 är människoliknande och 13 figurer har inte kunnat bestämmas. Hällristningarna renoverades under sommaren 2010.

Sörforsprofiler och personligheter

Hanna Jonsson ("Lill-Hanna"). En tragisk levnadshistoria hade Hanna Jonsson, allmänt kallad "Lill-Hanna". Hon kom till Sörfors på 1880-talet, från Yttersjöhållet, och gifte sig med Johan Jonsson. De båda bosatte sig efter giftermålet i Sörfors, men Johan dog redan efter några år och lämnade Hanna ensam med deras lille son. Det blev en svår tid för henne att försörja sig och samtidigt sköta ett litet barn. Hon hjälpte till i gårdarna där man behövde extra arbetskraft, och dessutom vävde hon tyger och trasmattor till försäljning. Efter några år började hon sällskapa med en separator-försäljare som kom till byn då och då. Och så hände det som inte fick hända. Hanna blev med barn, och separatorförsäljaren ville inte vara med längre, utan for och lämnade henne i sticket. Hanna grät säkert ofta över både sitt eget öde och det blivande barnets framtid. På den här tiden var det inte lätt att vara "en oäkta unge", det vill säga ett barn fött utom äktenskapet. Bäst vore det om barnet var dödfött, tänkte nog Hanna, och så snörde hon sig hårt för att inför grannarna dölja den bistra sanningen. Så kämpade hon på och hjälpte folk med olika arbeten tills dagen kom då hon skulle föda. Medan sonen var i skolan födde hon sitt andra barn i sin ensamhet. Ingen vet hur pass livskraftigt det lilla livet var, eller om det kanske var dödfött, i vart fall levde barnet inte länge. I sitt förtvivlade tillstånd gjorde Hanna en dumhet. Hon gömde det döda barnet på vinden, städade undan i huset, gjorde sina dagsverken som vanligt, och trodde att ingen lagt märkte till hennes tillstånd. Men visst hade grannarna förstått hur det var ställt, och började också förstå att födseln måste ha skett. Men var fanns barnet? Funderingarna och pratet spreds allt vidare och efter någon tid kom fjärdingsmannen hem till Hanna för att förhöra sig om hur det hela låg till. Och bekännelsen kom. Hon hade tänkt hemlighålla allt. Ännu låg barnet kvar på vinden. Hon hade inte tänkt anmäla det till begravning utan göra sig av med det i älven. Hon skulle gå med en packe mattor till Brännland och samtidigt ta ett paket till med sig, som hon skulle kasta i älven när hon gick över bron. Efter den bekännelsen blev det rättegång och Hanna dömdes för barnadråp till två års fängelse, som hon avtjänade på Långholmen. Ett hårt slag för den lilla familjen. Men Hanna måste iväg och sonen togs om hand av släktingar.

Efter avtjänat fängelsestraff kom hon sedan tillbaka till sin son och sin lilla stuga och bodde där till omkring 1925. Huset ligger centralt till vid daghemmet, och backen ner till f.d affären kallas än i dag för "Hanna-backen".

Ett tragiskt livsöde av en stark kvinna, som säkert förstod att pratet, tisslet och tasslet om henne och hennes handling skulle blomma upp när hon kom tillbaka. Men hon levde sitt liv med högburet huvud, i vetskap om att hon hade tagit sitt straff och nu måste ha rätt att leva sitt liv i fred. Sin handling hade hon inte gjort i någon ond avsikt utan enbart av kärlek till det barn som hon burit inom sig. Hon visste vad en "oäkting" skulle komma att få utstå av onda tungor i sin omgivning. Och barnet hade inte bett om att få födas till världen. Det var hon själv, som i kärlek till en man som svek henne, hade avlat ett nytt liv. Nu var barnet borta. Hon hade avtjänat sitt straff och hade rätt att leva i frihet. Det kunde ju också mannen göra. Han hade ju lika stor skuld som hon, egentligen. Hanna var liten, söt och näpen. Och hon var stark.

Tov-Erik (Erik Eriksson). Tov-Erik var född i Sörfors och bodde där, ogift, hela livet. Det berättas, att han efter en olycklig kärlekshistoria, i sin ungdom, blev inbunden och säregen. Tov-Erik var en ovanligt stark person som det finns flera historier om. När inte hästen orkade dra lassen spände han ifrån och drog dem själv.

En grabb skulle skämta med honom och lossade kättingen som höll tunnor med tjära på flaket. När tunnorna började rulla mot honom tog han och bollade med dem.Grabben som gjort hysset försvann snabbt från platsen.

Tov-Erik var stark, men han var mycket snäll. En gång hade han varit i Brännland, på andra sidan Umeälven, och köpt en gris av häradsdomaren. Grisen följde med Tov-Erik som en hund. En dag träffade han häradsdomaren som frågade honom hur det gick med grisen. -Det går bra, den är mycket klokare än vad du är, svarade Tov-Erik.

En gång slog åskan ned så ringarna på vedspisen rasslade. Tov-Erik sa lungt: -Grassér (lev om) måttligt.

Tov-Erik bodde ensam och städning var inte hans starka sida. En gång, när han blivit gammal och lite skröplig skulle grannkvinnorna hjälpa honom, att städa och göra fint i stugan. Det blev så fint, så han utbrast: - Nu måste jag ta in geten och grisen, så de får se hur det ser ut när det är nystädat. Det hör till saken, att get och gris brukade ha fritt tillträde till hans stuga. Kvinnorna förfasade sig över, att kräken åter skulle få komma in i stugan, men Tov-Erik menade, att de inte hade något, att säga i saken, för det var han som hade betalat för städjobbet.

Enligt en annan historia var han en gång ute och drog en dyngtunna lastad på en släde, men på barmark. När en granne fick se detta sa han: -Nu har Tov-Erik vurti tokut. Nu måst ja ut å prata me han. Men Tov-Erik förklarade: -Nu ha ja i fjorton dar haft köttsoppa stående under sängen, å till slut vart ja så stinn så ja måst ut å rej åme. (Han måste springa av sig). Tov-Erik dog under 1930-talet.

Sara-Lotta ("Mjöl-öge") Hon var fattighjon och gick omkring med sin tiggarkorg. Hon kom från Vännästrakten och var känd i många byar. Namnet "Mjöl-öge" kommer av, att hon brukade säga: -Kund ja få en mjöl-domt? Bara på öge. (Kunde jag få en gnutta mjöl? Bara lite grand.) Folk gav henne oftast det och hon fick ihop rätt mycket mjöl under sina besök. Sara-Lotta såg väldigt dåligt, och det berättas, att hon en gång kom in till en annan bybo, som höll på, att göra palt. Hon missuppfattade situationen och frågade: -Hall du på å kleta murn? (Håller du på att krita muren?)

Anders Jonsson Sandström ("Blåmålarn i Sörfors") Sandström var född 1815. Han var nämndeman, bygdekonstnär och finsnickare. Han målade även tapeter. Han skar då ut träsnitt med olika motiv. Dessa tapetstockar ströks med färg som trycktes mot tapeten. Sandström dog 1882.

Petrus Jonsson (1878-1962), var en händelsernas man, driftig och orädd. Han föddes i Sidensjö i Ångermanland och kom med sin familj till Sörfors 1915. Jonsson köpte hemmanet nr 2-C och sedan även hemmanet nr 1-A. Han var en av dem som tog initiativet till att Sörfors fick elektricitet och var Elföreningens förste ordförande. Han var med och byggde en kvarn och en såganläggning, drev jordbruk och var även en duktig predikant. Under några år var han också nämndeman. Hans initiativförmåga gav inte alltid de resultat han hade tänkt sig. Kvarnen såldes, sågen gick i konkurs, revs och flyttades bort, och predikanten själv ändrade sinnelag, lämnade familjen och flyttade söderut.

Jonas Dahlgren, (1894-1966), var hemmansägare, men hade också sociala uppgifter som byaskrivare och kommunal förtroendeman. Han fick tidigt ta över ansvaret för jordbruket när fadern dog, men förutom detta arbete var Dahlgren socialt intresserad. Jordbrukarnas problem intresserade honom och han blev ordförande för Bondeförbundet i Sörfors. Detta uppdrag hade han från ca 1930 och ett 30-tal år. Dahlgren hade ett flertal uppdrag, bl.a brandsyneman, ombud för brandförsäkringsbolaget Fylgia, roteombud (kontrollerade mantalsskrivningarna mot kyrkoböckerna), byns ombud i taxeringsnämnden, stämningsman (delgav personer stämningar eller andra lagsökningar från Kronofogden), kristidsombud under andra världskriget (Kristidskommissionens uppdrag att bl.a räkna byns djurbesättningar, kontrollera avslaktning och dela ut ransoneringskort), ordförande och sekreterare i byastyrelsen, ledamot i byns valnämnd, m.m.

Olof Löfgren, (1910-1978), var tidigt idrottsintresserad och var med och bildade Sörfors IF 1931. Han var föreningens kassör fram till 1940 och därefter ordförande, under flera år.. Han övertog hemgården 1936 och drev jordbruk. Utöver jord- och skogsbruket drev Löfgren entreprenörverksamhet med traktorer och grävmaskiner. Löfgren hade ett flertal uppdrag, bl.a ordförande i Sörfors arbetarkommun (1945), ledamot av kommunalfullmäktige (1945), suppleant i kommunalnämnden (1950 och ordf. 1963), nämndeman vid Umeå domsaga (1947), ordförande i byastyrelsen (1952), m.m. Olof Löfgren var gift med Syster Löfgren (Lundström 1904-1978). Många är vi säkert, som köpt ägg av Syster Löfgren.

Olof Julius Sjödin, (1898-1979). I samband med kraftverksbyggena flyttade många människor hit. De flesta lämnade orten när arbetet var avslutat, men några stannade kvar. En av dem som stannade för gott var Olle Sjödin. Han kom hitflyttande med sin familj i samband med Stornorrfors kraftverksbygge. Han arbetade som facklig ombudsman, intresserad av juridik, och hjälpte till med deklarationer och bouppteckningar. Sjödin var musikalisk, spelade både fiol och luta och sjöng sina visor till eget ackompanjemang. Texterna handlade ofta om självupplevda händelser.

Jean Ragnar (Helge Ragnar Lundmark). Född 1924 i Umeå. Bildkonstnär och tecknare, ofta med motiv tagna från naturen. Utställningar: Västerbottens läns museum Umeå, Krognoshuset Lund, Eklunds Konstgalleri Umeå, Kiruna konstgille, m.m. Representerad på Nationalmuseum i Stockholm.

Holger Nyberg. född 1905, emigrerade tillsammans med sin bror Alvar, till Usa, som 17 åring. Båda återvände till Sverige 1931, och startade tillsammans med sin far Erik Nyberg, en plåtslageriverkstad i Umeå och Vännäs. 1947 återvände de till Usa och blev amerikansk medborgare. Men han kände mycket för sin hembygd i Sörfors och folket där och besökt Sverige vid flera tillfällen. Han återvände till Sverige och Sörfors i juli 1984 och överlämnade två handskrivna böcker, som gåva till Sörfors Byamänn. Böckerna innehåller minnen från seklets barndom och framåt. Böckerna är illustrerade med egna teckningar.

Juni 1988 besökte han Sörfors igen och överlämnade en vikingahjälm och en sköld, vackra arbeten som han hade gjort själv. På bilden ses Gunni Westman, Martin Löfqvist, Holger Nyberg, Gudrun Ahlgren, Gun-Marie Löfqvist, Eivy Sundqvist, Jan Forsman och Almar Lindberg. Samtliga har med stort intresse deltagit för att dokumentera Sörfors historia.

Gunni och Karl-Gustaf Westman. Mina föräldrar (Gunni 1911-2007 och Karl-Gustaf 1918-2005), har båda arbetat med, att dokumentera byns historia. Min far har varit sekreterare i byastyrelsen, samma uppdrag som även min morfar, Jakob Sandgren (1883-1955), hade. Min far var även med och bildade Sörfors Intresseförening.

Min mor har deltagit i ett flertal föreningar och arrangemang i byn, bl.a Kvinnogillet och studiecirklarna om byns historia, som resulterade i "Ett sekel i Umeåbygden - Sörfors" och boken "Sörfors - en förändringens bygd - 1987".

Mina föräldrar har under årens lopp samlat på gamla saker, gamla handverktyg, fångstverktyg, gamla böcker, husgerådssaker, antika möbler, klockor, pipor m.m En stor del av detta, finns nu inrymt i detta härbre, från 1823. Detta härbre ägs numera av mig, Per-Anders Westman.

Några av de mera ovanliga objekten är bl.a en gammal cykel från 1850-talet, och ett såll, tillverkat av ett kojuver. Dess äkthet behöver ingen betvivla. De kvarvarande spenarna är ett fullt tillräckligt och makabert äkthetsbevis.

I mitten av 1930-talet, ca 16-17år, satsade min pappa sitt sparkapital, på 2 kronor och 50 öre och köpte en kista på en auktion. Innehållet känner jag tyvärr inte till, men det blev starten på hans samlarintresse, något som skulle vara i över 60 år. Min pappa var målare. Denna yrkesgrupp tillhörde de första som fick lediga lördagar. Det passade min pappa ypperligt för, att åka omkring till auktioner i trakten. Min mor följde oftast med, både som mycket intresserad, men ibland också som "bromskloss", har hon berättat. De flesta fynd som mina föräldrar gjort under alla år, finns dock fortfarande kvar.

Till en av de mera planlagda förvärven hör klocksamlingen. Den består av över 60 ur. De flesta från tidigt 1800-tal, en tid då England var stor klocktillverkarenation. Dessutom finns fortfarande ett antal armbandsur, bordsur m.m kvar i samlingen.

Gunni Westman berättar

"Några minnen från mina första år i Sörfors"

När vi kom till Sörfors i oktober 1919 hade skolan för året redan börjat. Trots att jag inte fyllt åtta år hade jag gått mina två år i småskolan och skulle egentligen börja tredje året som hölls i Ordenshuset. Småskolan var i vårt hus och det skulle ju bli bra att gå om andra klass. Hilma Nordström, senare Forsgren, var lärare och bodde i kammaren bredvid skolsalen. Vi fick klara oss med köket och ett rum på vinden. Det blev så många nya seder och upplevelser för en åttaåring.

Den första julen hade mamma bjudit in några vänner. Bernhard och Eva Sofia Löfgren, Jonas och Lotta Dahlgren och sen de två lärarna, Malin Nordström och Hilma Nordström. De var ju ganska unga då. Vi lekte lekar minns jag. Bland annat "Lyfta kopp". Ett antal kaffekoppar vändes upp och ner. Under hade man lagt ett kol för sorg, en grankvist för lycka, någonting rött för kärlek, ring för förlovning och en liten docka för barn. Kopparna blandades och var och en fick lyfta en kopp och se vad som skulle komma att hända under det nya året. Det kunde bli både roligt och allvarligt. Sist minns jag hur de två då ogifta lärarinnorna gick ut i mörkret till vedboden för att ta det första de fann och komma in med. Det skulle föreställa deras tillkommande. Det kunde vara mossiga björkpinnar, brädlappar eller dyligt.

Seden att kasta in julklappar förekom i början av 1920-talet. Meningen var att man osedd skulle ge varann gåvor. Vi barn tyckte det var spännande att få paket inkastade och man skulle ju helst försöka få fast givaren.

Jag har minne av en julafton när jag skulle ge mina lekkamrater var sitt paket. Hos den första hann jag kasta in julklappen och springa en bit, men hennes äldre bror hann ikapp mig. Han tänkte bära mig tillbaka, men jag skrek och sparkade så han måste låta mig gå.

Hos min andra kamrat svek modet när jag kom i farstun. Jag satte paketet på dörrhandtaget på utsidan och gick sen in och hälsade på. När min kamrats föräldrar kom in från ladugården så hittade de paketet. De undrade vem som lämnat det. Jag sa ingenting förrän vi var vuxna.

Det som här följer hände troligen 1920 eller 1921. TV och radio fanns ju inte, så vinterkvällarna blev ganska långa. Ett trevligt avbrott var därför när vi fick besök av sörforsgubbar som kom och hälsade på sedan de gjort undan ladugårdsarbetet på kvällen. Några jag särskilt minns var Nils Andersson (Nings Annersa), Bernhard Löfgren, Karl Löfqvist och Nils Sandén. En historia de berättade fastnade för alltid i mitt då 9-10-åriga huvud:

Händelsen utspelade sig någon lördagkväll när det regnade, och det var nog inte så gott om nöjen den tiden. Tre pojkar möttes och diskuterade vad de skulle göra. En av dem hade en flickvän i Klabböle. Han föreslog de övriga att följa med, fanns ju fler flickor i Klabböle. Iregn och rusk travade killarna iväg. Men den ene, som inte hade någon flicka som väntade, hade tänkt ut en plan. Så snart de kom till Klabböle och flickans hem gick han snabbt in, orienterade sig kvickt till salen där flickan låg och frågade om han fick ligga hos henne, och det fick han. När den egentlige friaren kom in var platsen redan upptagen. Och "in under langullfälln lave jänta had ja ne vart å skönt" berättar vår besökare.

I min lilla hjärna föreföll det inte så vidare med en friare, som i regn och rusk gått från Sörfors till Klabböle och sen krupit ner in under fällen i blöta vadmalsbyxor. Skorna torde han väl i alla fall ha tagit av sig.

Källor:

Eget material (tidningsurklipp ca 5 pärmar, bilder, vykort, etc fr 1950-talet och framåt)

"Ett sekel i Umeå bygder, Sörfors" (studiecirkel ca 1970)

"Sörfors - en förändringens bygd -" (bok, studiecirkel 1987)